Självkritikern

 
Självkritikern är den källan som självhat flödar ifrån. Självkritikern kan leda en raka vägen in i psykisk ohälsa och skapa många destruktiva beteenden.  Denna inre djävul som sprider mörker i vår inre värld. Den kritiserar , dömer , förödmjukar, skrämmer och förför oss in på en destruktiv väg.
 
 
 
 

            
           Hur kommer man ur självkritikerns grepp?
Det vanligaste man kanske hör är att man ska kriga emot denna inre demon. Man ska bekämpa det onda med det goda. Bombardera med positiva tankar och handlingar.  Man ska kriga. Ett klassiskt exempel är att upprepa affrimationer eller liknande.
 
Men funkar det på djupet och i längden? Min erfarenhet  är att detta krig ger enbart korta och tillfälliga lyckokickar och att detta krig är något som kan hålla på för evigt.
            
 
Varför funkar det inte att kriga?
För det är som att kasta eld på mer eld, hat på hat. Man kommer ifrån samma förhållningssätt, använder samma tekniker och har samma vapen som självkritikern själv har.

Hur skulle ett kärleksfullare förhållningssätt se ut?
Genom att lägga ner stridsyxan och gå emot självkritikern med förståelse och acceptans så tänder man ett ljus i mörkret. Att bli villig att leva med demonen, lära sig dansa med den, desto mindre och mindre inflytande har den på våra liv. Desto mindre och mindre blir dess röst. Att ge upp kampen emot den och istället utforska den. Tills man en dag kan höja sig över den.

Att finna denna inre självkritikers födelse plats var en viktig del utav denna process och för vår förståelse. Ofta har vi adopterat dessa tankar och känslor inför oss själva ifrån någon upplevelse tidigare i vårt liv. Känslor utav att inte vara bra nog, att det är något fel på en, att inte vara förstådd, accepterad, älskad för den man är o.s.v. Dessa upplevelser kan skapa emotionella sår under vår uppväxt. Ur dessa sår kan en självkritiker födas. Om inte dessa sår integreras kan man bära med sig dom resten utav livet.  Vart föddes din självkritiker?
 

            Det handlar egentligen inte om att fixa, kontrollera självkritikern, det förhållningssätt är ofta  baserat  på rädsla. Det handlar mer om att släppa fritt, att bli villig att leva med och integrera vår självkritiker.
Ofta skriker rädslan högt om man försöker göra detta, för den är rädd för att släpper man något fritt så kommer det ta kontrollen över en, men vad som händer är precis tvärtom. Kontrollerar man den kontrollerar den tillbaka, släpper man den fri släpper den en själv fri sen också.

Efter att man integrerat sina emotionella sår kommer man upp på en mer neutral mark skulle man kunna säga. Då har man höjt sig över självhatet och därifrån kan man så nya frön, frön av kärlek inför sig själv. Man kan också lättare ifrån den ståndpunkten välja vad man vill fokusera på utan att strida emot nått annat. Och det är inte fören då en del utav de mer "vanliga" verktyg kommer mer till användning, som te.x affrimationer, visualisering, positivt självprat m.m. Då fokuserar man inte på att bort självhatet utan då handlar det om att stärka kärleken mot sig själv.
           
 
 
 

 
 
 
 Relaterade inlägg: "Läka emotionella sår", "Att hantera rädsla"