Mitt personliga första möte med ovillkorlig acceptans

 
Det var en mörk november kväll och jag skulle begå självmord.
 
 
Jag orkade inte mer, jag hade levt med självmordstankar i flera år. Jag hade levt med depression från och till i flera år. Jag var nu nere på botten. Jag orkade inte känna dessa känslor mer. Jag hade försökt göra allt för att bli av med dom, för att må bra,, men de försvann aldrig. Desto mer jag kämpade emot dem desto mer verkade de kämpa tillbaka. Jag låg på golvet och skakade och skrek av emotionell smärta. Detta var droppen, jag orkade inte mer. Ingen hade funkat för att bli av smärtan jag hade gått till terapeuter och läst massa böcker och tagit utbildningar inom psykologi,  det fanns nu bara en utväg, en sista flyktväg, döden.
 
Detta skulle få ett slut nu, en gång för alla. Jag orkade inte känna mer nu. All den smärtan, jag orkade inte mer. Jag reste mig upp och började göra iordning för att begå självmord, på riktigt denna gång.  Detta var mitt enda alternativ nu. Jag hade pratat med terapeuter , jag hade läst varenda jäkla självhjälpsbok på biblioteket, jag hade studerat all vetenskap om hur man blev lycklig och pluggat positiv psykologi. Det var bara på ytan, men min smärta låg långt ner under ytan, det var djupa sår som inget verkade kunna komma åt.
 
 Det var att dö nu eller ge upp. Men man kan inte ge upp. Och för att utföra sista striden fanns bara ett vapen kvar, döden. Att fortsätta leva med denna smärta, fortsätta leva ett liv som kändes som ett helvete ibland var inte ett alternativ tyckte jag. Jag ville inte känna mer, det var nog. Jag dog hellre än att känna. 
 
 
 
Men det var dock en sak i livet jag hade svårt att släppa och som i sista stund fick mig att inte göra det, Och för första gången i mitt liv gav jag upp.  "Ta mig då smärta. Jag ger upp du vinner." Jag föll ner i golvet och det var som ett stort monster satte sina klor i mig. Jag gav upp, jag sa till mig själv att jag var villig att leva ett liv av smärta. Jag var villig att leva med detta monster. Jag var villig att ta det då. Jag orkade inte kämpa emot mer och jag tänkte inte fly mer. "Jag ger upp". Smärtan förstärktes och jag lät den ta mig. Jag gav upp striden emot den. Det kändes som hela mitt hjärta gick sönder och för första gången lät jag det gå sönder, jag tillät mig att känna. Jag hade annars bara släppt fram min känsla på villkor. "Okej smärta du får komma fram en stund nu men sen får du gå bort ifrån mig". Men nu lät jag den komma och jag var villig att leva med den för alltid.
 
Efter en stund hände något jag verkligen inte var beredd på. Jag var villig att leva hela livet med denna smärta nu, jag gav upp. Men då började min smärta gå över i en totalt inre frid och närvaro. När mitt hjärta sprack kunde ljuset komma in. Det hade jag aldrig i hela mitt liv upplevt. Helt plötsligt kände jag ovillkorlig acceptans inte bara inför mig själv utan inför allt och alla. Det kändes som att jag ifrån att varit i helvetet så kom jag in i himmelriket. Det var som om min smärta bara ville att jag acceptera den som det var. Den ville bara bli välkomnad och accepterad som de positiva känslor blev.
 
Sen den dagen har jag aldrig mer varit deprimerad eller funderat över självmord. Och detta var flera år sedan nu. Ovillkorlig acceptans har hjälpt mig läka många av mina emotionella sår. "Den enda vägen ur smärtan är in i smärtan. Och vad du motstår kvarstår." Det är 2 utav mina lärdomar från denna upplevelse.